En suck av lattnad.

Usch, jag hatar Rajasthan. Redan pa taget mellan Mumbai och Jaipur sa vacktes gamla minnen till liv. Sa kallade musiker hoppade pa taget med sina trummor och galla sangroster och dunk-dunk-klapp-skriiik-dunk-klapp sa var de igang "peng-peng-peng!" som vanligt. Hilda, du forstar. Utover detta sa fick vi tre forbannelser kastade over oss av olika sallskap eunucker nar vi vagrade ge dem pengar. Var svensk/britt/kanadensiska kup'e blev centrum for tiggare av alla dess slag.
Val pa stationen blev vi varmt valkomnade av Rajasthan-mentaliteten som paminner om en primitiv, sexuellt frustrerad apa. Det var bara till att forlita sig pa min barnsliga plat-ring pa vanstra ringfimgret och peka pa Angus, vilket drev mig till vansinne efter en 21-timmars lang tagresa. Sen glodde ganget pa femton man forundrat pa mig nar jag borjade svara och frasa "Is she raising her voice against you, Sir?" borjade de fraga Angus och stirra forundrat pa mig. De hoppades val att han skulle sla mig eller nat. Tack och lov sa kom Sunny, Angus kompis, och raddade oss. Resterande dagar tog han och hans snalla fastmo hand om oss. Vi akte pa sightseeing tillsammans och fick se grejer som var sa mycket finare an det jag sag forra gangen och dag tva forsokte vi utforska staden pa egen hand men det slutade bara med samma frustration som sist. En dyr, vedugns-pizza pa ett roof top langt bort fran kaoset i den gamla stadsdelen fick satta stopp for vara upptacksfarder. Varfor ar detta uppmarksammat i alla guidebocker? AK INTE TILL JAIPUR! Ak bara dit om du kanner en local som garanterat inte vill utnjyttja dig.
I alla fall, utover detta sa lat vi Sunny ta hand om oss och vi fick hjalpa till att laga alu gobi i hans kok, vilket var riktigt trevligt. Indisk gastvanlighet nar den ar som bast. Han har en egen staderska som lagar de basta nan man kan tanka sig och tvars over gatan har en familj kor och bufflar, sa hela kvarteret gar dit med sina kastruller nar de ska laga chai. Det var ett riktigt trevligt kvarter, som en egen liten by. Uppenbarligen bodde inte de fattigaste dar. Eller jo, nagra fattiga bodde dar men tack vare familjerna runt omkring sa hade de alltid jobb och mat. Behover det vara mer komplicerat an sa har? Arbetsformedlingen kommer alltid forbli arbetsfornedringen i mina ogon.


Nu har vi i alla fall flytt Jaipur och nar vi kom till kara gamla Paharganj, drog jag en suck av lattnad. Nu ha vi mott upp med Noora och igar gick vi till Connaught place for att dricka riktigt kaffe och shoppa bocker. Jag alskar alla bokforsaljare pa gatan dar man plockar upp bocker for 100 rs styck. Sen blev vi trotta a alla touts dar omkring och flydde in i trygga Paharganj igen. Vi har pratat mycket om vad som var sa skrackinjagande med omradet den dar forsta morgonen man vaknade upp har och det ar sa svart att forsta. Noora hade precis samma kanslor som vi och det kanns sa konstigt att vara pa samma stalle igen.
Nu ska vi leta upp Nepals ambassad och se om de vill utfarda ett visum till mig. Jag blir utkickad fran landet den 22e mars, sa nu kan jag inte droja mer har. Imorgon ska vi kasta bort tretton timmar av vara liv pa en buss till Dharamsala.
Hej da!