Julafton!

1.Pyntet var inhandlat och forberedelserna kunde satta igang.
2.T.o.m delar av personalen blev sa ivriga att de hoppade omkring, sjong "Happy Christmas!" och hjalpte till med pyntandet.

3.Var alldeles egna julkrubba i life size.
4.Tartan dar man faktiskt kunde ana en hint av choklad
5.Som barn pa julafton. Gustav och Suss med sina fina julklappar.
6.Gustav i sin fantastiska nya outfit.
7.Great minds think alike.
8.Var alskade lilla jultall.
9.Vi kande oss mycket upprymda av denna afton.

God Jul!!! Hilda, Suss och Gustav

GOD JUL!

Foton fran var julafton kommer imorgon.

Funderationer pa morgonkvisten

Jag vaknar upp pa stralande humor, fortfarande inne i en kul drom som jag tanker att jag maste minnas for att kunna beratta for de andra. Glommer bort allting i samma stund som jag valtrar runt i min breda, skona sang utan armeer av myror eller dylika sangkamrater -just over jul kande vi att vi var varda nat extra.
Inte ens faktumet att tre brakandes indier vackte mig, myggnatet rasade ner nar jag skulle kravla ut till toaletten halvsovandes eller att mina favoritsandaler har gatt upp i rok kan gora mig butter.
Forlorad i ljudet av vagorna, grannarnas franska och krakornas kraxanden i den frascha morgonluften saslar det mig: Vem i vast, eller vart som helst, skulle inte vilja vakna upp i en san har miljo, en miljo dar man bara ler av allt omkring sig?
Att bladdra i sout east asia on a shoestring och lasa om allt kul livet kan erbjuda samt tanken pa en harlig frukost pa en lugn och stilla plats bland klipporna och vagorna i goda vanners lag gor mig narmast euforisk.
Efter manader fyllda av intryck, overraskningar, upptackter, platser, manniskor och kanslostormar at alla hall och kanter sa blir jag mer och mer skeptisk mot normen, den normen i min kultur, som foresprakar hur ett lyckat liv ar. Sa manga mojligheter vi har, i vast framforallt, som man bara utnyttjar en brakdel av for att folja strommen.
Varfor ska Anna som pluggat 22 ar i strack och jobbat i sju for att na upp till en prestigefylld position samt hunnit skapa familj, bli den enda defintitionen av Den Lyckade Manniskan, medan Richard, 54 ar, street smart, ratad forfattare utan barn eller familj men daremot rik pa erfarenheter fran att ha varit pa resande fot i narmare tjugo ar, forblir en loser i var kultur? Vad sager att Richard lever ett mer miserabelt liv an Anna? Vad vager mest, karriar eller livserfarenhet? Kan man uppna samma sorts livserfarenhet av att bara stanna pa plats A hela livet, att aldrig prova slappa taget?

Det fixar sig alltid, for att anvanda ett gammalt uttryck, sa varfor ha sa brattom med allt och alltid ta den snabbaste och rakaste vagen?
Jag blir arg av att behova kanna mig tvingad att komma med ett fornuftigt svar pa vad jag gor nufortiden och bli mott av ett tveksamt "Jaha..? Och vad ska du gora sen da?" nar allt jag kan saga ar att jag varken vet vad eller om jag vill plugga, annu mindre jobba med eller ens vart jag vill ta vagen.
Med de forutsattningar jag har fotts med, kommer jag alltid att klara livhanken vilket jag antar ar huvudsaken. I alla fall i mitt liv. Sa lange man kan tanka utanfor boxen sa behover inte allt vara sa himla omojligt som en del vill fa det till!
Det jag vill gora ar att overskoljas av upplevelser, kanna att jag lever. Inga dumma fragor eller krav ska fa hindra mig fran det.

Jag kanner att jag vaknade pa en livsaskadar-sida idag, vad skulle en resa i Indien vara utan det spirituella? Svar: Det spirituella ar inget man omges av, vi blir forvirrade och smatt irriterade av finn-dig-sjalv-och-pengar-betyder-ingenting-stampeln landet harfatt. Indier blaser inte bara turister utan allihopa. Girigheten har inga granser, sallan att tanket med att klara sig for dagen pa atta riskorn och meditera for inre visdom finns har.

Fragan jag vill stalla till alla idag ar nar du sist hangav dig at nat du verkligen ville gora som inte innefattade rutin av nan form? Bara hittade pa nanting du velat gora sedan urminnes tider? Uppfyllde en drom?

Kovalam

Och sa var man plotsligt pa vastkusten. For det ar vi varda, for att lata lite som en slogan. Efter ca en och en halv vecka av missar i Varanasi, sa kan jag faktiskt fa saga det utan at lata bortskamd. Tank er att man ligger med feber och illmaende i frossa varvat med kallsvettningar i en sang som ar lika mjuk och gosig som kyrkbank. Tror tom att sangarna i Darejeeling, dar jag och Suss akte pa var forsta omgang, var mjukare.
Sa lagligt var ocksa vart guest house placerat ovanpa et litet hal i vaggen vid namn Music World. Vad var da Music World? Jo da, ett 24/7 av utlarande for att spela bongotrummor, standigt fullt av nya entusiaster som gav sig fan pa att pa sa kort tid som mojligt lara sig spela. Vilket bidrog till att samma slinga spelades om och om och om igen. Utan hejd! Maste saga att jag (om det inte vore for att man hade 39 graders feber och det anda jag ville gora var att sova) anda var djupt inponerad av hur en manniska kan orka spela bongotrummor i samma slinga flera timmar i strack utan paus. Och nej, det kan inte ha varit en inspelad slinga som spelades om och om igen pa hogsta volym i en bergsprangare. Trumspelarna var tyvarr inte tilrackligt duktiga for att synkronisera varandra sa pass bra. Vi var aven omgivna av ett antal moskeer och ett dagis.

Nu har vi alla fall kommit vidare til efterlangtade Kerala, och det kanns ratt skont att fa se nagot nytt igen. Bilden ar fran var balkong, och det kanns bara sa underbart glidigt at kunna fa saga det. Sa det tals att sagas en gang till.. Bilden ar fran var balkong. Det ar precis vad man har fatt hora fran andra att det skulle vara. God mat med mycket fisk och skaldjur, fina strander, soligt, lugnt och skont. Och aven otroligt turistigt. Sjalvklart.. Manga brittiska familjer a la "Barn, det har landet agde vi en gang i tiden", tyskar, fransman och ja, tom svenskar. Kanns ratt konstigt att se manga vasterlanningar plotsligt fran att man nastan aldrig ser dom annars. Detta ar ett faktum aven alla indier har lagt marke till. Ofta ligger vi pa stranden och upptacker att en manlig local star bara lite langre ifran oss och "ska bli fotograferad". Da man sa overtydligt ser att kompisen med kameran riktar den ratt sa mycket mer mot vara solsangar. Korrektion; rakt mot vara solsangar. Ett knep att ta till for att se om detta faktiskt ar som man tror, ar att dra over sig sin stora handduk sa att den tacker hela ens halvnakna kropp (som da ar sjalvaste attraktionen). Da brukar det manliga paret, eller om de ar fler, ge ifran sig ett ratt sa illa dolt ansiktuttryck av besvikelse och vandra vidare mot nasta byte.

Idag har det varit lite halvkasst vader. Men jag, Suss och Gustav var anda glada for det. Vi korde vidare helt pa det turistiga och hyrde oss varsin body board och stack ut i de regnbelagda sma vagorna. Konstaterade antagligen for 32:a gangen imorse att det inte ar en speciellt bra ide att dricka kaffe innan sangdags. Garkvallens lilla oskyldiga kaffe efter maten bidrog till en utmattande overtrothet som inte gav mig vila for en stund forran tio i sex pa morgonen. Sen vaknade jag vid halv tio och tog en hurtig promenad langs med stranden. Nej, fraga inte hur det gick ihop. Fick se alla fiskarna hjalpa til att dra upp de otroliga langder med fiskelina som legat i under natten samtidigt som de alla i kor sjong en peppande kom igen-hiva pa-nu ska linan upp-sang. Nu gor sig min trotthet pamind sa detta far racka for nu. Och nej, Suss har inte helt diktatoriskt tagit over den har sidan. Hon har bara helt lugnt forklarat att jag bara far anvanda den en gang i manaden, men samtidigt forsakrat mig om att det ar for mitt eget basta.
/Hilda

Uppdatering fran lurendrejar-kvarteret i Chennai

Da ska vi se... Vad har hant sedan sist?

Gustav at en dalig tandoori-kyckling och fick bekanta sig med fenomenet magsjuka. Nagon dag senare blev Hilda krasslig, mer at influensahallet och tva dagar senare kryddade jag till det hela genom att svimma pa vart guest house's resturang. En kanadensare var snabb nog att hinna fanga upp mig och nar jag vaknade till lag jag pa golvet med hela restaurangen omkring mig. Jag tycktes ha akt pa samma influensa-variant som Hilda och var helt utmattad efter feber och konstrande mage hela natten.
Alla var jattesnalla och kom forbi mitt rum med jamna mellanrum for att mata mig med bananer, medicin och vatten.
Dagen darpa kom min raddare, kanadensaren, och undrade om vi skulle ata frukost. Det hela slutade med en battur tvars over Ganges till den mystiska, tomma sandbanken som inte var en sandbank. Det var snarare som att ga pa halvt torkad lera, det krasade mysigt under fotterna nar man gick. Det var helt tomt forutom nagra drakflygare och batgubbar och staden lag inbaddad i dimma tvars over vattnet.. Valdigt haftigt. Vi gick upp ca en kilometer pa banken och kom till ett savannliknande landskap med sma akrar, getter, bufflar och nyfikna bonder. Helt plotsligt kandes det som Afrika, eller sa som jag forestaller mig Afrika. Langt i fjarran horde man trummor fran batar pa vattnet och pa en liten udde av den har banken sa stod ett band och spelade musik och barn dansade runt. Jag ar sa glad att jag lyckades ta mig over dit!

Nagra dagar senare tog vi taget fran Varanasi till Calcutta. Vi gjorde en favorit i repris och at pa Flury's, ett valdigt fint och vasterlandskt bageri/restaurang. Deras sinful muddy choclate cake's ar det narmaste man kommer chokladhimmelen i det har landet.

En dag senare hoppade vi pa nasta tag, den har gangen till Chennai. Val framme, trotta efter en trettio-timmarsresa, checkade vi in och gick sedan till samma tapasbar for att skala i sangria och kalasa pa all god mat. Dagen efter, nar vi at frukost i en djungelliknande oas, konstaterade vi att det var som om vi firat lussevaka undermedvetet. Resten av dagen promenerade vi i en stor park vid namn the teosofical society. Det var ett valdigt odefinierbart omrade, typiskt parkliknande omgivningar med folk som promenerade men ocksa med karror dragna av bufflar, ett kombinerat postkontor och bank, tempel, bibliotek och markliga byggnader. Har och dar fanns det trad som verkade ha planterats med tanke pa ett visst land, for det fanns skyltar med lander skrivna lite har och dar. Det mest konkreta vi hittade (men som ocksa var lite markligt) var the banyan tree, ett av varldens aldsta trad. Det var ett sadant trad med rotterna ovanpa marken som slingrar sig overallt, det stod dock pa skylten att moderstradet hade ruttnat men att det vaxte ut nya avkommor hela tiden. Jag borjade fundera pa om det verkligen kunde raknas som sa gammalt da... Naja, det var val spektakulart med alla rotter overallt.

Imorgon kvall hoppar vi pa nasta tag till Trivandrum. Vi tycker att namnet later danskt, sa vi konspirerar om det kan vara en gammal, dansk koloni som ingen minns. En timme norrut ligger Arambol, som tydligen ska bjuda pa bra strander (till vasterlandskt solbadande), goda drinkar och farsk seafood. Vi langtar dit!

Pondicherry

Tillbaks i Varanasi

Vi smaskade pa losgodis, pepparkakor och saffransbullar, halsade vitvinsglogg och drack "secret tea", dvs ol ur temuggar efter ha promenerat i Pahar ganj och tittat pa det roda fortet. Dagen darpa hoppade vi pa taget till Varanasi.

Och sa kom Gustav flygandes...